Olyckligt kär...
Ja.. Jag är olyckligt kär... Jag förstår inte varför det finns kärlek. Varför får man vara kär? Varför kan man inte vara menad för den man är kär i? Varför tar det tusen år att hitta någon och när man hittat den rätta, så är han ändå inte rätt? Jag går snart i bitar. Han lämnar inte mina tankar och mina drömmar. Hans klarblåa ögon, spetsiga näsa - jag ser allt så tydligt framför mig. Han är inte intresserad av mig och jag kan ändå inte sluta tänka på honom. han får mig att skratta och jag kan vara mig själv. Han är inte den omtänksamma, kramande killen som alltid vill vara söt och gullig, nej, han är den som håller på med sin smått snuskiga humor och han är rolig att vara med. Men det funkar inte. Det funkar helt enkelt inte. Han vill inte ha mig, jag vill ha honom, det går inte ihop.
En del av mig skriker efter hans närhet, andra delen försöker tala förnuftigt med mig och inte tänka på honom. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill så ha honom, känna hans närhet, få bli en del av hans liv, men det går inte, för han är kär i en annan, och ändå tycker han lite om mig. Om han bara försvann skulle allt vara enklare, om jag slapp se honom, aldrig titta honom i ögonen, aldrig höra hans "he-he-he"-skratt. Men jag måste varje dag se honom, tränga mig förbi honom och hans gäng, höra hans skratt, titta honom i ögonen och tappa koncentrationen. Varje dag, varje jävla dag ser jag honom och mitt hjärta börjar dunka snabbare. Kan han inte flytta? Bara... försvinna.... Snart försvinner jag, för jag tål inte att se honom stå där, så lugn och cool. Ibland sätter han sig ensam på en bänk och ser ut att vara deprimerad, då vill jag bara gå till honom, sätta mig bredvid och tala om att han är finast. Men jag står emot och låter blir att göra något. Jag vill sluta tänka på honom, men det går inte. Jag vet att han egentligen inte är en perfekt pojkvän, men jag bryr mig inte ett piss, för han känns rätt - så rätt. Bara han skulle lägga märke till mig och fatta tycke för mig. Snälla A, du vet att jag älskar dig, varför inte ge mig en chans?
Ibland hör man inte ihop, ibland är man inte två pusselbitar. Det
får man acceptera, men ändå... kan man inte släppa taget
En del av mig skriker efter hans närhet, andra delen försöker tala förnuftigt med mig och inte tänka på honom. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill så ha honom, känna hans närhet, få bli en del av hans liv, men det går inte, för han är kär i en annan, och ändå tycker han lite om mig. Om han bara försvann skulle allt vara enklare, om jag slapp se honom, aldrig titta honom i ögonen, aldrig höra hans "he-he-he"-skratt. Men jag måste varje dag se honom, tränga mig förbi honom och hans gäng, höra hans skratt, titta honom i ögonen och tappa koncentrationen. Varje dag, varje jävla dag ser jag honom och mitt hjärta börjar dunka snabbare. Kan han inte flytta? Bara... försvinna.... Snart försvinner jag, för jag tål inte att se honom stå där, så lugn och cool. Ibland sätter han sig ensam på en bänk och ser ut att vara deprimerad, då vill jag bara gå till honom, sätta mig bredvid och tala om att han är finast. Men jag står emot och låter blir att göra något. Jag vill sluta tänka på honom, men det går inte. Jag vet att han egentligen inte är en perfekt pojkvän, men jag bryr mig inte ett piss, för han känns rätt - så rätt. Bara han skulle lägga märke till mig och fatta tycke för mig. Snälla A, du vet att jag älskar dig, varför inte ge mig en chans?
Ibland hör man inte ihop, ibland är man inte två pusselbitar. Det
får man acceptera, men ändå... kan man inte släppa taget
Kommentarer
Trackback
